adressändring
Dags att sluta hänga här, inse att jag inte kommer tillbaka. Jag har en sprillans fräsch blogg på vilsevals.papper.fi.
Ses där!
/ Johanna
Ses där!
/ Johanna
Underförstått.
Denna blogg kan härmed betraktas som nerlagd. Återkommer när jag återfår lusten att sätta lite hjärta i det jag skriver.
Johanna (i viloläge)
Johanna (i viloläge)
Nykär.
Det ska erkännas, jag spelade lite svårfångad i början. Ville inte kapitulera genast, ville visa mig ståndaktig, inte vara en av alla de som fallit som en fura vid första mötet. Och jag var ståndaktig, hade svårt att känna det där som Winnerbäck så innerligt sjunger om. Men kanske kom kärleken lite obemärkt smygande, för nu kan jag känna att den upptar mer plats i mitt redan trångbodda hjärta. Går omkring och känner mig nyförälskad. Och idag är vi på träff. Jag och Stockholm.
Förorten där jag huserar är inte balsam för min själ, snarare känner jag hur min själ sakta skrumpnar ihop och vissnar. Men de dagar jag tar pendeln in till stan, då blommar det igen. I dag strosar vi, jag och Stockholm, i affärer och antikvariat. Håller handen och myser. Tar en te på nåt litet fik, och jag blir så glad vid tanken att en DN väntar i min väska. Solen skiner och jag frågar mig om jag är lycklig. Efter en stunds övervägande besluter jag mig för att jag är jävligt lycklig nu, här och nu, att gå denna gata fram, i Stockholm. Kanske det är alldeles tillräckligt.
Förorten där jag huserar är inte balsam för min själ, snarare känner jag hur min själ sakta skrumpnar ihop och vissnar. Men de dagar jag tar pendeln in till stan, då blommar det igen. I dag strosar vi, jag och Stockholm, i affärer och antikvariat. Håller handen och myser. Tar en te på nåt litet fik, och jag blir så glad vid tanken att en DN väntar i min väska. Solen skiner och jag frågar mig om jag är lycklig. Efter en stunds övervägande besluter jag mig för att jag är jävligt lycklig nu, här och nu, att gå denna gata fram, i Stockholm. Kanske det är alldeles tillräckligt.
Sympatigravid.
Jag omges av vackra gravida kvinnor, vagnar skuttas i höstsolen, nya ungar ploppar ut till höger och vänster och mina favobloggar förvandlas plötsligt till gravidbloggar. Detta tar ju såklart ut sin rätt även på mig. Jag drömmer alltid om graviditet och barnafödande numera. Historia är den återkommande drömmen där jag överallt tar mig fram med skridskor på fötterna (särskilt rulltrappor där medarna fastnar och jag inte kommer loss). Nej, nu är jag antingen gravid, eller så föder jag, eller så ska jag vara låtsasmamma till nån annans unge. Häromnatten skulle jag introduceras till mitt brorsbarn för första gången. Ja, i drömmen alltså. Min brorsa och tillika den nyblivna farsan kommer in i rummet med ungen på ena axeln. Bara det, bära runt med ungen som en apa, är det normalt? Vid närmare titt ser ungen inte riktigt normalt ut, utan har formen av en köttfärsklump formad som en korv modell kort och tjock. Ingen annan tycks ta detta faktum i beaktande, utan gullar och jollrar sådär som vuxna har för vana att bete sig i sällskap av en spädis. När jag då tar brorsbarnet i handen ser jag ju helt tydligt att det faktiskt är en köttfärsklump, fortfarande med vetskapen att detta är ett lite annorlunda barn, något som inte kanske ska talas så högt om. När ungen sen smulas sönder i min hand får jag bråttom att knåda ihop den igen innan någon märker nåt.
Natten innan drömde jag att jag var gravid i nionde månaden när jag insåg att jag glömt att gå på en enda kontroll eller ultraljud. Då blev det stressigt.
Kyss.
Natten innan drömde jag att jag var gravid i nionde månaden när jag insåg att jag glömt att gå på en enda kontroll eller ultraljud. Då blev det stressigt.
Kyss.
Konsten att göra annat när man borde göra skolarbete.
Sitter och kväver fnissningar i skolans datasal medan jag läser Alex Schulmans gamla bloggar. Säga vad man vill om de elaka saker han nu får kritik för, men humorns gåva har han ju. Haha.
Jag har blivit faster. Grattis till mig! Min storebror blev pappa igår och mamma är eld och lågor. En liten kille blev det, en liten Don Juan. Oooh, kan bara tänka mig vilken liten gullboll han måste vara!
Jag tog nattåget från Umeå på söndag kväll, hem till Stockholm. Eller jag menar, till Stockholm. Jag tyckte det var en bra idé när jag bokade, för då skulle jag ju få stanna längre ju. I senaste laget nitade jag och min trevlige taxikusk in vid tågstationen, han vinkade hejdå som en gammal och kär vän. Lite läskigt. Anyway, satte mig på min plats, gjorde det bekvämt för mig med hörlurar i öronen, skorna av och Jonas Gardell i famnen. Man satt i sköna fåtöljer och hade till och med ett bord framför sig, istället för ryggen av en annan bänk. En norrman på interrail hade jag bredvid mig och vi pratade resor och tittade på hans karta, jag lärde mig att Grekland är Hellas på norska. Ett givande samtal helt enkelt. Sen kommer en argsint konduktör och påpekar att jag sitter på plats 95, istället för 35 där jag borde sitta, och jag var tvungen att packa ihop allt som jag redan hunnit sprida runt mig och flytta från denna gemytliga vagn. Istället fick jag sitta inträngd vid gången, bredvid en tjej som tagit min förnsterplats (iofs för att jag sa det var heeelt okej, men det är inte poängen) Det enda man kunde göra där var att sova, och det kunde man inte heller. Huvudet hänger till nån sida, allt gör ont och genast nån passerar en i gången vaknar man med ett ryck och tror att man har missat sin station. Natten var lång och jobbig helt enkelt.
Lisa fanns i Stockholm när jag kom. Hon bodde hos mig två nätter, och lyckades införliva en massa hopp i mig under denna alltför korta tid. När jag inte var i skolan spenderade vi dagarna sittandes på nåt mysigt café på Söder med en stor kopp te och sprudlande diskussioner om framtid, inspiration, liv och kärlek, vi besökte National museum, Moderna museet och Kulturhuset, såg filmen Last king of Scottland och åt vindruvor, rostade sojabönor och banangröt med hallon. Lisa är min musa.
Det finns tusen skäl att älska Umeå. Dessa bilder visar två av dem. Trots att mina leenden ser väldigt stela ut så kan jag försäkra er om att jag hade väldigt trevligt.
Jag har blivit faster. Grattis till mig! Min storebror blev pappa igår och mamma är eld och lågor. En liten kille blev det, en liten Don Juan. Oooh, kan bara tänka mig vilken liten gullboll han måste vara!
Jag tog nattåget från Umeå på söndag kväll, hem till Stockholm. Eller jag menar, till Stockholm. Jag tyckte det var en bra idé när jag bokade, för då skulle jag ju få stanna längre ju. I senaste laget nitade jag och min trevlige taxikusk in vid tågstationen, han vinkade hejdå som en gammal och kär vän. Lite läskigt. Anyway, satte mig på min plats, gjorde det bekvämt för mig med hörlurar i öronen, skorna av och Jonas Gardell i famnen. Man satt i sköna fåtöljer och hade till och med ett bord framför sig, istället för ryggen av en annan bänk. En norrman på interrail hade jag bredvid mig och vi pratade resor och tittade på hans karta, jag lärde mig att Grekland är Hellas på norska. Ett givande samtal helt enkelt. Sen kommer en argsint konduktör och påpekar att jag sitter på plats 95, istället för 35 där jag borde sitta, och jag var tvungen att packa ihop allt som jag redan hunnit sprida runt mig och flytta från denna gemytliga vagn. Istället fick jag sitta inträngd vid gången, bredvid en tjej som tagit min förnsterplats (iofs för att jag sa det var heeelt okej, men det är inte poängen) Det enda man kunde göra där var att sova, och det kunde man inte heller. Huvudet hänger till nån sida, allt gör ont och genast nån passerar en i gången vaknar man med ett ryck och tror att man har missat sin station. Natten var lång och jobbig helt enkelt.
Lisa fanns i Stockholm när jag kom. Hon bodde hos mig två nätter, och lyckades införliva en massa hopp i mig under denna alltför korta tid. När jag inte var i skolan spenderade vi dagarna sittandes på nåt mysigt café på Söder med en stor kopp te och sprudlande diskussioner om framtid, inspiration, liv och kärlek, vi besökte National museum, Moderna museet och Kulturhuset, såg filmen Last king of Scottland och åt vindruvor, rostade sojabönor och banangröt med hallon. Lisa är min musa.
Det finns tusen skäl att älska Umeå. Dessa bilder visar två av dem. Trots att mina leenden ser väldigt stela ut så kan jag försäkra er om att jag hade väldigt trevligt.
På torken.
Känns lite som om jag är på rehabilitering. Umeå är balsam för själen och jag njuter verkligen av varje dag nu. Har spridit mina grejer över hela Emils lägenhet, glömmer stundvis att det faktiskt är i Stockholm jag har mitt liv. Eller borde känna att jag har mitt liv. För i verkligheten är det här jag har mitt hjärta. Här har jag människor som får mig att må bra. Hit har hösten redan kommit och jag känner alla dofter. Jag missar ingenting. Allt sparas. Alla kyssar, alla ord, alla ögonblick.
Igår var dagen D. Dagen då det var beräknat att jag skulle bli faster. Jag väntar med spänning!
Igår var dagen D. Dagen då det var beräknat att jag skulle bli faster. Jag väntar med spänning!
Ha-begäret är värst om natten.
Kunde inte sova alls i natt, för jag bara tänkte på trenchcoaten på Zara som ju helt uppenbart skulle vara perfekt för mig, även om jag i denna stund för nattgrubbleriet, inte hade prövat den ens. Det är en förbannelse, när man börjar tänka på shopping när man ska sova. Plötsligt dunkar hjärtat så våldsamt att en minsta blund är det inte fråga om. Det är värre än att vara kär, att vara köpsugen.
Gick till Zara idag, prövade kappan, och till min stora förvåning var den faktiskt helt perfekt. Så pass perfekt att jag dansade av lycka i provrummet och började prata kappmode med en tant som satt utanför och väntade på sin dotter. Ville sätta undan den till imorgon, men den gubben gick inte enligt den förkylda och söta expediten, kapporna får de inte sätta undan, bortförklarade han sig. Men tungt hjärta hängde jag tillbaka kappan och sitter nu och har lite hjärnsläpp av rädsla att alla ex ska vara sålda imorgon.
Nåväl, jag traskade således i väg till Stadsbiblioteket istället, där sitter jag nu vid en dator med en bokhög vid min högerfot. Ville låna Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, efter att Annika talat sig varm om den, men alla typ tretti ex var utlånade. Bummer.
Väntar alltså mina föräldrars ankomst, ska möta dem 10-tiden vid Centralen. Två nätter ska de husera hos mig, innan de drar hem och jag drar norrut.
Okej då, fridens.
Bryt ihop och gå vidare.
Så sa Mark Levengoods mormor.
Mamma ringde i morse till sin höstdeprimerade dotter och gav mig ett mantra att repetera för mig själv, flera gånger dagligen och närhelst jag behöver det.
"Dag för dag,
på alla sätt
blir allt bara
bättre och bättre"
Hon är fin min ömma moder, och självhjälpsböckernas största förkämpe. Alltid lite visdom på lut. Hon är övertygad om att lugnet jag omger mig med nu är precis vad jag behöver, efter världsupptäckande och dramer. Farsgubben går heller inte av för hackor. Medan jag snyftande mitt i Huddinge centrum förklarade alla mina bekymmer om min nattsvarta framtid (som jag såg det i den stunden) och mina allmänna svårigheter att hitta en plats i världen, fyrade han av världens peptalk som håller mig leende än i dag. Ja, så detta inlägg vill jag tillägna mina överfina päron, som konstigt nog lyckas hitta sätt att stödja mig i allt jag gör.
Idag anmälde jag mig till högskoleprovet. Se, jag tar mig samman.
Allt är inte skit, tvärtom. Skolan håller på vinner mig över (- du har rätt kajsa, jag håller på bli förengelskad!) kanske finns det människor under de till synes fientliga fasaderna jag möter mellan föreläsningssalar och betongväggar. Open mind.
Emil med skånelockarna lyckas också alltid tillföra massa skratt och leenden. Det kan räcka med att tänka på honom. Nästa vecka tar jag mitt överanalyserande själv och drar till Norrland. Nästan en hel vecka av mys och kramar, kärlek och mer kramar. Längtar nästan ihjäl mig.
"Frihet är att hålla bakdörren öppen
tillåta korsdrag
sitta med en pläd över axeln, andas.
En gång fanns en människa
som gjorde allting rätt.
Ingen minns vem det var."
- Bob Hansson
Love.
Mamma ringde i morse till sin höstdeprimerade dotter och gav mig ett mantra att repetera för mig själv, flera gånger dagligen och närhelst jag behöver det.
"Dag för dag,
på alla sätt
blir allt bara
bättre och bättre"
Hon är fin min ömma moder, och självhjälpsböckernas största förkämpe. Alltid lite visdom på lut. Hon är övertygad om att lugnet jag omger mig med nu är precis vad jag behöver, efter världsupptäckande och dramer. Farsgubben går heller inte av för hackor. Medan jag snyftande mitt i Huddinge centrum förklarade alla mina bekymmer om min nattsvarta framtid (som jag såg det i den stunden) och mina allmänna svårigheter att hitta en plats i världen, fyrade han av världens peptalk som håller mig leende än i dag. Ja, så detta inlägg vill jag tillägna mina överfina päron, som konstigt nog lyckas hitta sätt att stödja mig i allt jag gör.
Idag anmälde jag mig till högskoleprovet. Se, jag tar mig samman.
Allt är inte skit, tvärtom. Skolan håller på vinner mig över (- du har rätt kajsa, jag håller på bli förengelskad!) kanske finns det människor under de till synes fientliga fasaderna jag möter mellan föreläsningssalar och betongväggar. Open mind.
Emil med skånelockarna lyckas också alltid tillföra massa skratt och leenden. Det kan räcka med att tänka på honom. Nästa vecka tar jag mitt överanalyserande själv och drar till Norrland. Nästan en hel vecka av mys och kramar, kärlek och mer kramar. Längtar nästan ihjäl mig.
"Frihet är att hålla bakdörren öppen
tillåta korsdrag
sitta med en pläd över axeln, andas.
En gång fanns en människa
som gjorde allting rätt.
Ingen minns vem det var."
- Bob Hansson
Love.
But I rationalized that my new shoes shouldn't be punished just because I can't budget.
Det har gått några veckor nu sedan jag återigen lämnade hus och hem, man och barn, för att som så många andra före mig, go west. Allt har inte gått dom en dans, tidvis har jag nästan låtit känslan av att jag inte hör hemma här, ta över. Men min tvångsmässiga hurtbulleattityd har, i slutändan dragit det längsta strået. Halleluja.
Först bodde jag i Uppsala hos min kusin Thomas. En trevlig upplevelse på alla fronter, han är trevlig, stan är trevlig och jag fick trevligt besök i form av Emil. Nästan så man inte ville lämna när den dagen kom. Men samtidigt var det ganska tröttsamt att pendla fram och tillbaka, och min lathet vann den kampen också. Min flytt gick egentligen endast ut på att släpa en övervärdsligt tung väska, en dator och en liten väska, till tåget, till Stockholm, och sen till mitt nya hem utanför stan. Låter lätt, men guuud så jobbigt det var. Fick utnyttja hela det manliga släktet och all deras kombinerade muskelkraft för att få väskan, både upp och ner för trappor. Men jag blev förvånad över hur många gentlemän det faktiskt finns! Jag behövde sällan ens avfyra minsta "kvinna i nöd"-blick, utan genast kom det en starkeman till undsättning. Sen till Ikea, hade bara kontanter för bussen, vilket tydligen inte var tillåtet. Ja vad gör man då när bussen strax ska gå? Då åker man gratis. Alla dessa vänliga själar som gjorde en jobbig dag betydligt mer bekymmersfri, wow.
Nu går jag i skolan, lever ett odramatiskt förortsliv i mitt nya kulturhem, där jag odlar min skrivarådra mer än vanligt. Jag har ingen tv, utan endast en samling Sex and the City-avsnitt på min dator som jag roat mig med ensamma kvällar. Lätt att bli hjärntvättad av deras tänk. Idag får jag dock besök. Japp, Ben kommer till Sthlm, direkt från Sydney, och om inte annat så får man ju iaf uppskatta sällskapet som han innebär. Även om hans besök i övrigt är ganska komplicerat.
Okej, nu ska jag äta nåt.
Pusshej.
Öde
Jag balanserar väl på en smal tråd, kan det kännas som. På mina båda sidor slickar den förhatliga rädslan mina fötter och försöker dra mig ner i avgrunden. Framför mig finns fastlandet, där finns allt det jag kunde vara, all min potential och alla mina drömmar. Det är väl nu det avgörs om jag kommer att nå över, eller om jag blir svag här i min ensamhet.
Helgen var ljuvlig. Vi mötte Stockholm och höll händer.
Helgen var ljuvlig. Vi mötte Stockholm och höll händer.
it's a rich man's world, dammit.
Pengar är ett av djävulens elakaste påfund. Sällan har något upptagit så mycket av min dyrbara tankekraft som pengar/avsaknaden av pengar. Jag är obotligt oekonomisk, inga av mina väl uttänkta budgetar (budgets?) har någonsin visat sig hållbara, inga av mina affärsidéer har någonsin varit lönsamma. Jag kan vara sparsam, det kan jag. För veckor i taget kan jag äta microgröt och inte unna mig minsta accessoar trots ett trängande behov. Men en dag spricker min återhållsamhet, och ofta med buller och kabrak. I Australien blev min dåvarande pojkvän inte lite irriterad på att jag i månader, strängt förbjudit honom från att köpa de 15 cent dyrare tomaterna, alltid med bestämdhet satt den billigaste majonnäsen i korgen (trots att han med en skrämmande gäll stämma försökte hävda att det inte var äkta majonnäs, utan nån sorts salladsdressing). Men sen, efter att jag fått min första lön (en väldigt undermålig lön som jag sen också skulle leva på, inte bara i två veckor, utan även i Thailand en månad senare) kände jag mig plötsligt väldigt förmögen, och gick in i en bokhandel i ren förtjusning över att det såg ut exakt som svenska Ordning och Reda. Och mycket riktigt, den hette Bookbinders, men var i svensk ägo, och alla block och mappar var samma som man hittar i Sverige. Wow tyckte jag över det faktum att man kan shoppa svenska prylar på andra sidan jorden, och hade en trevlig diskussion med ägaren bakom disken, medan min pojkvän med stigande panik såg mig obekymrat plocka åt mig grejer från hyllorna. Innan betalningen så noterade jag hans dömande blickar och lade ifrån mig ett fotoalbum och ena blocket, och köpte bara ett litet block med en krokodil på för 12 dollar (är jag sjuk i huvet?) och tre vykort för en dollar styck (svar: ja). När jag sen, glad över mina första inköp på evigheter, traskade iväg med en gruffande karlslok vid min sida, försvarade jag mig med att "jag verkligen behöööövde ett nytt block, eftersom alla mina medtagna är fullklottrade sen länge". Dessa femton dollar hade man ju kunnat köpa skitmycket mat för, var killen vänlig nog att påpeka, och jag fick sen gå och känna mig skyldig över mitt första (ändå relativt microskopiska) shoppingupplevelse på säkert 3 månader. Ingen blir lycklig av pengar, varken med dom eller utan dom.
avlyssnad
Jag har två bästisar, Annika och Paula. Två genomfina individer som är så olika två människor kan bli, egentligen. Båda har sina alldeles unika egenheter som gör att jag tycker så mycket om dem båda. Inga konstigheter. Men. På senare tid är det något som har förändrats i min och Annikas relation. Vi träffas aldrig ensamma. Varje gång vi träffas är det alltid en tredje part med, som lyssnar på när vi skvallrar och delar hemligheter, vänder dövörat till när pratet går över styr, och suckar över våra dåliga skämt allt däremellan. Det spelar ingen roll om vi stänger alla dörrar och pratar med viskande röster, vi är alltid tre i sällskapet. Annika har nämligen en liten bebis i magen!
Har spenderat det senaste dygnet i Annikas o Mackes fina lägenhet i Vasa, bakat paj och ätit gräddkvarg, sett film och ojat över söta babykläder. Hur häftigt är det inte med barn som växer i magen? Eftersom jag också kommer bli faster för första gången om ungefär en månad, är temat aktuellt på fler sätt än ett, liksom. Alla skaffar barn nu! Och jag som aldrig haft nåt annat barn i mitt liv än mig själv och mina kompisar (eh..) är väldigt exalterad. Vilken förändring det kommer bli, inte en, utan TVÅ bebisar att gulla med. Två modellerabollar formade till en människa av två personers gener och arvsmassor och allt vad som ska där i. Vilket mirakel.
Sen städade jag rummet när jag kom hem, efter allt mitt och Annikas prat om renlighet och städning. Blev liksom motiverad. Eller äcklad av hur stökigt jag hade det snarare. Sen vidare till fammos för gräsklippning och lite arab. Fammo vann.
Pussogonatt.
Har spenderat det senaste dygnet i Annikas o Mackes fina lägenhet i Vasa, bakat paj och ätit gräddkvarg, sett film och ojat över söta babykläder. Hur häftigt är det inte med barn som växer i magen? Eftersom jag också kommer bli faster för första gången om ungefär en månad, är temat aktuellt på fler sätt än ett, liksom. Alla skaffar barn nu! Och jag som aldrig haft nåt annat barn i mitt liv än mig själv och mina kompisar (eh..) är väldigt exalterad. Vilken förändring det kommer bli, inte en, utan TVÅ bebisar att gulla med. Två modellerabollar formade till en människa av två personers gener och arvsmassor och allt vad som ska där i. Vilket mirakel.
Sen städade jag rummet när jag kom hem, efter allt mitt och Annikas prat om renlighet och städning. Blev liksom motiverad. Eller äcklad av hur stökigt jag hade det snarare. Sen vidare till fammos för gräsklippning och lite arab. Fammo vann.
Pussogonatt.
jag väljer
Av någon anledning har en rädsla för att misslyckas tagit väldigt mycket plats inuti mig i sommar. Jag har inte ens velat skriva, jag lät rädslan för att ta ut saker i förskott tysta mig. Mamma fick mig att läsa boken Att välja glädje, av superregissören Kay Pollack (Så som i himmelen bl.a.) och då föll bitarna på plats lite. Jag väljer, om jag vill låta denna rädsla bo kvar i mig, och suga energi, eller bara välja att vara lycklig.
Det regnar. Sommarblommorna fyller dikesrenarna ännu ivrigare än tidigare år kan jag tycka, brukar inte allt ha blommat ut den här tiden? Människorna som jag lämnat kvar i Australien, som bara hörde till det kapitlet i mitt liv, talar om vår och varmare dagar. Här doftar det höst i luften och jag äter krusbär från buskarna. Jag kan sakna farten och energin jag upplevde där, livsstilen, att leva på minimum, stranden kopplad, om än bara i bisats, till allt man företog sig. Men samtidigt njuter jag av tystnaden och lugnet som hösten för med sig här, inspirerad att ta tag och slå mig till ro. Lära mig, och lära känna. Tiden på egen hand där borta, gav mig så mycket. Jag visste att den skulle det, och förstod därför att suga i mig allt jag förmådde smälta på samma gång. Nu får jag tillgodogöra mig detta, att hitta sig själv är ett livslångt projekt, fick jag inse. Aldrig är man fullärd, men lite klokare blir man genom alla utmaningar man utsätter sig för. Och det är något jag aldrig vill lägga av med, att utmana mig själv.
Överjordiskt
Den förlorade virrpannan har återvänt! Det har faktiskt tagit mig ända till nu, förrän jag känner att jag faktiskt har landat. Nu tror jag att mina fötter står ganska stadigt i den skandinaviska myllan för en tid framöver.
Det var inte utan att det gjorde lite ont när jag landade. Allt ramlade över mig, alla förpliktelser och måsten som jag skjutit åt sidan för fem månader. Jag har spenderat nästan ett halvår med att ägna mig åt själviska njutningar, gjort vad jag velat och utvecklats. Jag säger inte det bara. Jag har kommit ur denhär upplevelsen med vad som känns som en halv hjärna till. Något jag inte blivit bättre på dock, är att sluta älta. Jag ältar mer nu än jag gjorde i februari när jag lämnade hem och hus för Australiens vidder. Men nu kanske jag är medveten om det på ett annat sätt. Mycket av det jag var då, har jag nästan glömt. Läste mina gamla skrivböcker och hittade dikter som talade om ett annat jag än vad jag ser i spegeln i dag.
Väggarna var för tunna den natten
minuterna för korta och
känslorna oövervägda.
Tiden övergav rodret
när vågorna blev för höga
men du visste hur man ror i storm.
Ditt hår vilade rufsigt på min
knöliga dyna
fräknarna låg oräknade på ditt näsben
vi lät oss driva i efterdyningarna.
Allt var så tyst i den stunden
bara rösterna i mitt huvud
fortsatte gräla
med stigande ilska.
Får jag vila bakom dina ögonlock
göra volter på ditt skratt
drunkna i dina tårar eller bara
dröja kvar i skvalpet av dina tankar.
Du sade dig alltid veta
att jag skulle bli nåt stort
och dina kyssar smakade bäst
när de jagade bort mina spöken.
Skulden och tvivlet försvann med din tunga
och smaken av mitt knäckebröd
i din mun.
Johanna
Sedan jag kommit hem har jag mest njutit. Firade fammos hund Millas 8 årsdag och åkte till Replots vackra skärgård och vandrade bland galna får och vackra vyer. Finland går inte av för hackor. Om ni vill se bilder från Australien, gå in på pixbox.se. Mitt namn är skyfall.
Det var inte utan att det gjorde lite ont när jag landade. Allt ramlade över mig, alla förpliktelser och måsten som jag skjutit åt sidan för fem månader. Jag har spenderat nästan ett halvår med att ägna mig åt själviska njutningar, gjort vad jag velat och utvecklats. Jag säger inte det bara. Jag har kommit ur denhär upplevelsen med vad som känns som en halv hjärna till. Något jag inte blivit bättre på dock, är att sluta älta. Jag ältar mer nu än jag gjorde i februari när jag lämnade hem och hus för Australiens vidder. Men nu kanske jag är medveten om det på ett annat sätt. Mycket av det jag var då, har jag nästan glömt. Läste mina gamla skrivböcker och hittade dikter som talade om ett annat jag än vad jag ser i spegeln i dag.
Väggarna var för tunna den natten
minuterna för korta och
känslorna oövervägda.
Tiden övergav rodret
när vågorna blev för höga
men du visste hur man ror i storm.
Ditt hår vilade rufsigt på min
knöliga dyna
fräknarna låg oräknade på ditt näsben
vi lät oss driva i efterdyningarna.
Allt var så tyst i den stunden
bara rösterna i mitt huvud
fortsatte gräla
med stigande ilska.
Får jag vila bakom dina ögonlock
göra volter på ditt skratt
drunkna i dina tårar eller bara
dröja kvar i skvalpet av dina tankar.
Du sade dig alltid veta
att jag skulle bli nåt stort
och dina kyssar smakade bäst
när de jagade bort mina spöken.
Skulden och tvivlet försvann med din tunga
och smaken av mitt knäckebröd
i din mun.
Johanna
Sedan jag kommit hem har jag mest njutit. Firade fammos hund Millas 8 årsdag och åkte till Replots vackra skärgård och vandrade bland galna får och vackra vyer. Finland går inte av för hackor. Om ni vill se bilder från Australien, gå in på pixbox.se. Mitt namn är skyfall.
My mobile is better than yours.
Ingen hemma.
Folj mina australien adventures pa resedagboken.se, jag heter vilsevals.
And don't forget your working gloves.
/J.
Folj mina australien adventures pa resedagboken.se, jag heter vilsevals.
And don't forget your working gloves.
/J.
